VARFÖR GICK DET SÅ FORT?

 

Förstår inte! 

I morgon, säger almanackan, är dags att åka tillbaka till staden.

Otroligt! Hur kunde det gå så fort? Varje dag har varit ett nytt äventyr. Vi har lärt oss mer om Västanfjärd. Lärt känna mer folk. Sett nya platser. Men det är klart, det är dags att ge stafettpinnen vidare. 

Vi har firat den sista kvällen med skön bastu och en otrolig fiskmiddag.  Kvällen kröns av strålande solsken på backen. 

Vi tackar för oss, och önskar att den nästa sipendiaten kommer att njuta lika mycke som vi gjort. Tack SFV! 

Rabbe Smedlund 15.05 - 14.07.2017

 

Rabbe Smedlund
Publicerad 13.07.2017 kl. 19:21

HUSET MED DE BLÅ DÖRRARNA

 

Ända sedan jag förra våren fick veta att jag tilldelats vistelsestipendiet på Lillholman, har jag längtat efter att få komma hit. 

Den 17maj anlände vi. Träffade Tomas vid Knallis, och guidades ca 2 km längs Gräggnäsvägen ut till Lillholmen. Och vad var det som mötte oss här?

 

H U S E T    M E D   D E   B L Å   D Ö R R A R N A !

Magiskt. Vad som väntade oss innanför och utanför dessa blå dörrar hade jag drömt om under våren, och gjort mig förställningar i fantasin. Men verkligheten överträffade fantasin. De blå dörrarna slogs upp och vi steg in. Här fick vi stanna i 2 månader. De första timmarna gick åt till att gå omkring och ta in allt. 

Trots att sommaren aldrig riktigt hittade upp till våra bräddgrader, så har vi njutit. Njutit av att följa med hur naturen vaknat till liv. Njutit av att följa med fågellivet, och försökt lista ut vilken fågel som sjöng för oss på vilken gren. Njutit av att följa med svanparet som bor i vår vik, och gråhägern som besöker oss nu och då. Först hade jag en känsla av att jag inte ville ta ett steg utanför vår egen backe. Att bara sitta och stirra räckte för mig. Det tog nog en dryg vecka innan man riktigt fattade var man landat och hur fint man hade det. Vi har verkligen levt som prinsar. Gräsmattan har skött och klippts av Tomas & co. Samma trupp fyllde också vedlidret med ny ved.

Min goda vän, kollegan och ortsbon Veronika informerade oss om olika sevärdheter och intressanta platser. Sagt och gjort. Vi satte oss bakom ratten och började vår upptäcktsresa i Västanfjärd och på Kimitoön. Och dessa otroliga ortsbor som tagit emot oss med öppna armar. Vi har verkligen kännt oss inkluderade. 

Min kväll på Biblioteket blev mycket lyckad. Biblotekarien Eija välkommnade mig och introducerade mig för ett 20 tal ortsbor och sommargäster som samlats i bibliotekets övre våning. Jag hade min kollega Veronika Mattsson-Korpak vid min sida. Det blev en dialog oss emellan om mitt liv, min karriär, mina drömmar. En varm och trevlig kväll med både kaffe och diskussioner. Många nya bekanta förde kvällen med sig. Den vackra fuchsian som jag fick, hängde vi upp vid bastun. Den har spritt både glädje och skönhet omkring sig.

Tänk dig en vacker och varm sommarkväll (tyvärr inte väldigt många denna sommar) då du känner röklukten från bastun som håller på att eldas. Nybastad och ren sitter du på gården och beundrar den vackra kväll. Solnedgången bakom Kalkholmen. Ser hur solen sista strålar färgar himlen och speglar sig i havet. Vad kan en liten människa mer begära?

När jag sitter och skriver detta har vi knappa 2 veckor kvar. Hur kunde det gå så här fort? Men mycket har vi varit med om och upplevt. Det sägs ju att tiden flyger iväg i gott sällskap. Det kan jag verkligen hålla med om. Då jag talar om "vi" så talar jag om mig och min man Bo Bergström som tillsammans med mig njutit av tiden på Lillholmen. Många besökare har vi haft som vi kunnat dela denna lycka med. En besökare kom med sitt eget kastspö. Ställde sig på bryggan. En halv timme senare hördes ett glädjetjut och upp kom en gädda på 2kg. Inte illa.

Jag vill tacka SFV för att jag haft möjligheten att få bo här i 2 månader. Samtidigt vill jag också tacka Walter Jarl Backman som gjort detta möjligt.

Under min tid här, närmare sagt den 8 juni 2017, har SFV och Lillholmen fått ta emot en taveldonation av skådespelaren, dansaren och bildkonstnären Fred Negendanck. Tavlan hängde vi upp i stora salen. 

Jag hoppas att Huset med de blå dörrarna välkomnar den nästa stipendiaten lika varmt som den välkomnade mig! Jag kommer att bära med mig denna sommar i mitt hjärta länge, länge.

p.s. det borde kanske finnas en option för ett år till, om sommaren aldrig riktigt kom?!

 

Rabbe Smedlund
Publicerad 05.07.2017 kl. 10:16

Lata dagar på Lillholmen

Familjen

Den 15 juli på kvällen anländer vi i spöregn till Lillholmen. Två fullastade bilar med två vuxna och tre barn, en katt och en hund (den andra katten måste hämtas senare efter att han försvunnit just när vi skulle åka), cyklar, sommarkläder, lego, simringar, varma kläder, innehållet från det tömda kylskåpet hemma, det som fanns kvar av vinförrådet från försommarens fest, flera kassar med böcker, spel och pussel, skodon för alla sorters väder och aktiviteter, handarbetskorgen.. Ja allt som man nu kan tänkas behöva under några veckor. Entusiasmen är stor. Vi har väntat ända sen våren då jag fick veta att jag fick det här stipendiet. Vi har väl alla fantiserat och föreställt oss någonting. Det som bekymrat barnen mest är det faktum att det bara finns en utetupp. Vi rusar runt och omkring, ledsagade av Tomas. Torpet ligger så vackert, allt är stilla, det andas ro, kanske sover det som bäst. Jag känner hur vi väller in i detta lugn och funderar hur huset ska orka med den här bullriga familjen. Det visar sig att huset är starkt. Det visar sig att huset är starkare än vi. Det visar sig att lugnet rinner in i oss, så småningom och att vi börjar andas in Lillholmens atmosfär, alla på vårt eget sätt. Det visar sig att sist och slutligen är en utetupp inte så farligt. Man vänjer sig.

Vi älskar det. Jag älskar det. Det är något i väggarna här som gör att vi trivs. Jag hittar bokhyllan och försjunker i den genast första kvällen. Inger Christensens Alfabet finns där - väntar på mig - efter flera år av vagt sökande och en längtan efter att få läsa den! Jag är ju en bibliotekarie. Jag dras till bokhyllor, och denna sammansättning av allt från Örnulf Tigerstedt till Joyce Carol Oates, från Rilkes tyska dikter till Dickens på engelska, från högtidliga vackra inbundna majestäter till luggslitna och vältummade pocketar där chokladätandet satt sina spår. Vilken skattkammare! Många kockar har helt tydligt gjort den till en bra soppa. Och det här blir en sommar av läsning. Läsning i högre grad än nånsin tidigare för oss alla. Här läser jag Elena Ferrantes Min fantastiska väninnna medan min dotter inte kan låta bli att läsa högt för mig ur Stephenie Meyers Twilight-böcker. Min man sträckläser Stefan Ahnhems alla deckare. Min mellersta son börjar läsa, lustläsa, äntligen. Det är Kristina Ohlssons Zombiefeber och Vår trädkoja med 13 våningar (och sen 26 och senare 39 våningar, delen han nu läser har väl 52 våningar) som får det att lossa. Och tiden. Och Lillholmens atmosfär, det kan jag svära på. Och minstingen, han håller på med sina storstils-böcker om Omars och Axels vardagliga äventyr. Och så läser vi högt för våra barn. Min man håller på med andra varvet med Harry Potter. Under de här sommarveckorna läses delarna två och tre och nästan fyran. Jag läser högt ur Jules Vernes En världsomsegling under havet för min dotter som har den i sommarläxa. Jag måste säga, den får oss att somna väl på kvällarna.. Jag läser Michelle Pavers Bronsdolken-serien för min mellersta son, medan lillen inte vill höra annat än Harry Potter. 

Vi har avdigitaliserat oss så gott det går för våra veckor. Endast telefonerna med, och även dem i mycket små doser, ja med 11-åringen är det nu lite si och så eftersom hon just kommit in i den åldern när hon hela tiden går omkring med hörlurarna på öronen och lyssnar på sin musik.

Vi sover länge, vi äter morgonmål länge, vi läser ute, inne, vi simmar (och vissa hoppar från simstrandens hopptorn), barnen leker, vi lagar lite mat och äter mycket glass och kex, jag smuttar på mitt te mest hela tiden. Och dagarna flyter och tiden den tappar sina kanter och hela kroppen lägger sig så småningom i den här rytmen, andningen, blodomloppet. Vi går på promenader med hunden, vi gör cykelutfärder med min man. Det skulle finnas mycket att se omkring oss, men Lillholmen utövar en så stark dragning på oss att vi ogärna lämnar det. Men när vi får gäster så tvingar vi oss ut ur vår bubbla och besöker ett par härliga platser som Högsåra och Amos Andersons Söderlångvik.

När skolstarten sen ändå kommer och vi måste packa ihop oss och bege oss iväg är det motsträvigt. Jag känner att jag inte alls fått vara tillräckligt länge i detta underbara. Men vad kan man. Och vi kommer tillbaka på veckosluten. Och till min lättnad utövar Lillholmen sin magi lika starkt då. Jag ommsluts av det där lugnet genast när jag är tillbaka och ett harmoniskt välbefinnande kommer över mig. 

Men nu är vår vistelse över och jag kan inte annat än säga tack än en gång för att vi fick leva några härliga veckor på Lillholmen och hitta tillbaka till ett vara som senast funnits i barndomens sorglösa sommardagar då vita moln utan ände seglat omkring på himlen medan humlornas entoniga surrande vaggat in en i tron att tiden är oändlig.

Paula Roselius
Publicerad 25.09.2016 kl. 09:53

Blänk från Lillholmen

Här råder knastertorr inläggstorka på grund av diverse omständigheter (se nedan), men några blänk från den Lillholmska vardagen ska det ändå bli:

Jag pratade på den traditionella Träffa Lillholmsstipendiaten-aftonen på Västanfjärds bibliotek den 14 juni. Här ovan ser ni underlaget för föreläsningen/"pratet" jag höll på kvällen - en härligt givande kväll med verkligt fina diskussioner! Det var underbart att träffa publiken och bibliotekspersonalen och otroligt roligt att se Västanfjärds bibliotek, det enda biblioteket på Kimitoön som är byggt just för den verksamheten. Som tack för pratet fick jag en alldeles fantastisk fuchsia.

Jag har besökt alla äldreboenden på ön tillsammans med Li Näse från Sagalunds museum. Vi bakade kanelbullar med seniorerna, diskuterade form och teknik för bullabaket (jag rullar, Li knyter). Trevligheter och ljuvliga dofter!

Och annars: ljuvligt ljus, sammetslena sommarnätter, gräs mellan tårna. Njutningsfulla dagar!

Ja, och sen är det förstås fotbolls-EM, därav inläggstorkan. Då tvingas man nämligen sprida ut sig på golvet framför TV:n, gnaga i sig ostbågar och vråla ZLATAN!! på ett sätt som man aldrig kunde göra i stan. Lugnet på landet!

Johanna
Publicerad 22.06.2016 kl. 11:51

F som i...

...fästingar: djurlivet i Västanfjärd omfattar inte enbart sköna trastar och trevliga storkar utan också vitsvanshjort i parti och minut. Och med dem följer ju fästingarna. Fröken P, en bichon frisé som älskar friheten på landet, genomgår grundlig borstning varje dag och har burit hem åtminstone tre fästingar redan. Igår hittade jag en fästing som kröp runt på mitt ben i jakt efter en saftig blodåder att gräva ner sig i. Jordens avskum är de och visst drar de ner på entusiasmen en aning, men med fästinghalsband på den fyrbenta och grundliga genomgångar av frisyren och fysiken torde det väl klara sig.

...fjortonde juni: då klättrar undertecknad upp på estraden i Västanfjärds bibliotek och håller låda en timme eller så. Om man vill lyss till det, får man väldans gärna traska till biblioteket då. Jag skriver på pratet just nu och tänkte berätta om mig och min bakgrund, elda på om det där med seniorkultur och hur det borde vara självklart att alla - också seniorer - ska kunna leva roliga och innehållsrika liv, och prata lite allmänt om vad jobbet med gamla (och andra) har lärt mig. 

...födelsedag: i tisdags firade jag min födelsedag här på Lillholmen. Det var nog den bästa födelsedagen hittills på mina *kröhm-host-host* 25 år. Födelsedagstårtan blev en mäktig chokladkaka med jordgubb och grädde och mynta (jag älskar mynta) och solen sken så hjärtligt och livet var så skönt. Nederst följer en bild på tårtan.

...frappe, som är den nya trenddrycken på Lillholmen. Här ligger vi utspridda i gräset och knappar på våra bärbara datorer och dricker svalkande frappe ur klingande klas medan fåglarna kvittrar i trädtopparna och solen steker. Det finns inget som svalkar som frappe. Ja. Jag säger det igen. Frappe. Och här kan en också passa på att påpeka att det är något alldeles oerhört trevligt det där med modern teknik. Att en kan ligga i skuggan och hålla på och kulturadministrera en stund under ett träd på Lillholmen i Västanfjärd, och e-posten går fram lika bra som sutto man vid ett skrivbord någonstans i centrala Åbo. 

...fotografering: Västanfjärds vackra environger i kombination med en ny kamera har fått fotograferingsintresset att stegras till nya höjder. Ni får helt enkelt förbereda er på en flodvåg av foton här på bloggen i framtiden.

 

Johanna
Publicerad 04.06.2016 kl. 20:50

Tidens tand

Lillholmen är ju ett allmogetorp där historien viskar i både väggar och interiör - i vardagsrummet/biblioteket finns en spinnrock vid vilken (föreställer jag mig) tandlösa tanter har trampat garn i generationer, golvplankorna knakar under fötterna som de knakat i hundratals år och nere i vattenbrynet putsar gammelgäddan sina glasögon sedan urminnes tider. Tiden står liksom stilla här.

En kväll när solen sänkte sig ner vid horisonten och målade himlen och havet rött började vi prata om ordspråk där vi satt i soffan och avnjöt aftonen. Den äldsta samlingen av ordspråk är runt 4000 år gammal, av sumeriskt ursprung, läste jag från skärmen.  "Gamla talesätt försvinner successivt eller omformas efter modernare språkbruk", läste jag vidare.

Och så började vi komponera nya ordspråk med kryddning av det förflutna. Uppdraget var att av tre slumpmässigt valda ord med Lillholmen-anknytning skapa det bästa ordspråket. Ordspråken formulerades på de båda inhemska, Svenska folkskolans vänner uppmuntrar ju bland annat till samarbete över språkgränser.

Nåväl, det vinnande ordspråket blev: 

Nälkäiselle koiralle mattokin on leipä, ett alldeles fantastiskt bra ordspråk tycker jag. Jag ämnar använda det så fort tillfälle ges, jag ser nästan fram emot att någon börjar knorra över maten vid ett matbord där jag närvarar.

Så återstår bara att brodera det i korsstygn och hänga över spisen. Här kommer en bild av hunden (på mattan):


 

Johanna
Publicerad 26.05.2016 kl. 21:31

Dagen Stork

Allt sedan jag fick beslutet om vistelsestipendiet i våras har jag drömt om att börja morgnarna i lugn takt med en kopp kaffe på trappan och de drömska ögonen riktade mot fjärran horisont. Så första morgonen gjorde jag slag i saken och satt en god stund och lyssnade till fågelkvittret och spanade ut över fjärden. Där guppade ett par svanar, jag identifierade dem som sångsvanar eftersom de saknade knölsvanens S-formade hals. 

Nu tänker ni säkert att jag besitter de mest beundransvärda ornitologiska kunskaper, men så är inte fallet. Efter ett antal år i storstaden har jag urbaniserats så till den grad att duvan är den enda fågel jag umgås med på regelbunden basis. 

Nåväl, där jag satt på trappen såg jag till min stora förtjusning ett vidunder till fågel sänka sig ner. Den hade långa - verkligt långa - ben som dinglade under och en förtjusande lång näbb som stack ut längst fram. Jag konstaterade med en snabb blick att det inte är vare sig flamingo eller pelikan, troligen inte heller tjäder, möjligen kan det ha varit en trana. Sen drog jag till med gissningen stork, trots att det obligatoriska knytet i näbben fattades. Mycket nöjd med denna tippning gick jag in och slog upp Bröderna Wrights fåglar i konsten, som ingår i Lillholmens bibliotek. Där saknades dock storken, så mycket klokare blev jag inte av det, men en god vän berättade senare att de häckar här i närheten. Så nu har jag faktiskt sett mitt livs första stork!

Paj med Lillholmska rabarber

På kvällskvisten drog jag upp ett par spänstiga rabarberstjälkar ur rabatten och svängde ihop en paj med Lillholmska rabarber (receptet kommer från ICA):

500 g rabarber
2 dl havregryn
2 dl socker
1 3/4 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
1 krm vaniljsocker
125 g smör
1/2 dl vispgrädde
1/2 dl ljus sirap

Blanda torra ingredienser, smält smör tillsammans med grädde och sirap. Blanda ner smörblaningen i de torra ingridienserna, skär rabarber i bitar, lägg i smord ungsfast form, bred över smeten och grädda i 150 grader i ca 40-50 minuter. Blir en härligt knäckig skorpa som döljer smarrigt syrliga rabarber.

 

 

Johanna
Publicerad 21.05.2016 kl. 10:34

Framme på Lillholmen

Igår kom jag så äntligen ut till vackra Västanfjärd. När jag körde in i byn sprack himlen upp i ett varmt välkomnande leende och jag kände hur hjärtat redan då lättade och lugnet lade sig. Och väl framme är idyllen total. För visst är Lillholmen ett alldeles fantastiskt ställe: svindlande natur möter byggnader med själ, det är välskött och prydligt - alldeles otroligt näpet. Jag ska lägga upp flera bilder med tiden, hittills har jag mest bara gått runt och njutit istället för att fotografera.

Vem är jag då? Jag, som fick stipendiet för olika kulturprojekt i Åboland, heter Johanna Slotte och är bildkonstnär och magister i litteraturvetenskap. Jag har arbetat med allt från bebisar till seniorer, på museum och med kulturadministration. Just nu jobbar jag med ett kultur i vården-projekt för seniorer i Åboland, där vi hittar på allt möjligt roligt. Min vistelse på Lillholmen sammanfaller alldeles ypperligt med seniorkultur-projektet, eftersom det gör det möjligt för mig att också jobba på servicehusen här under tiden och bekanta mig med de miljöerna.

Men Lillholmen kommer att föra med sig också annat än jobb. Jag kommer också att ägna mig åt mitt eget skapande. Ett löfte jag har gett är att teckna åtminstone en teckning om dagen, sen ska jag skriva regelbundet också. 

Jag är oerhört glad och tacksam för vistelsestipendiet, en alldeles fantastisk sommar väntar! Tack, tack!

 

Johanna
Publicerad 17.05.2016 kl. 20:31

Lillholmen presenterad

Lillholmen är verkligen ett sommarparadis, så som bilderna visar. Det finns bilväg ända fram. Det ryms även övernattningsgäster.

SFV
Publicerad 10.02.2016 kl. 15:14

Här bloggar vistelsestipendiater som besökt SFV:s Lillholmen - ett idylliskt allmogetorp beläget tre kilometer från Lammala, Västanfjärd, på Kimitoön. Huvudbyggnaden består av två rum och kök och en vindsvåning med ett litet sovrum.

Varje år i december kan kulturarbetare och bibliotekarier på www.sfv.fi ansöka om vistelser, som fördelar sig såhär: en kulturarbetare under perioden 15.5—14.7, en bibliotekarie under perioden 16.7—15.9.

 

SFV:s logo